stadsbrud

Jag har i hela mitt liv varit underviktig. Jag har alltid varit smal som en pinne och har alltid fått höra "shit vad smal du är". Jag har tränat gymnastik flera gånger i veckan sen jag var tre år gammal. Har tränat stenhårt på elit nivå och har alltid varit super vältränad. Jag har aldrig tänkt på vad jag stoppar i mig för jag har aldrig kunnat gå upp i vikt jag har aldrig mått dåligt över min kropp, har alltid varit nöjd. För en period sedan fick jag höra hela tiden hur snygg kropp jag hade av olika killar, fick höra det nästan varje dag och mitt självförtroende var på topp. Det hjälpte mig enormt. Jag har alltid haft svårt med mitt självförtroende började när jag var liten och fick höra av en viss tränare hela tiden att man inte dög och blablabla, gick även på balett ett tag där jag blev ignorerad av tränare mm. Jag har haft många motgångar i mitt liv men för något år sedan hade jag äntligen fått ett bra självförtroende, jag var nöjd med mig själv. Jag trivdes med den jag var. Jag mådde verkligen bra. Sedan började jag gymnasiet, jag blev kär, tyckte det var mer intressant att träffa pojkvännen ist för att gå på träningarna så till slut slutade jag var även en rygg skada som fick mig till det beslutet. Men iaf så slutade jag träna och efter några månader ändrades min ämnesomsättning och jag började gå upp i vikt, mina muskler förvandlades till fett och allt onyttigt jag stoppade i mig började synas. Jag tänkte inte så mycket på det då för jag var ändå nöjd för min kropp, började ist höra komentarer som "gud vilka fina kurvor du börjar få, du är inte smal som en pinne längre" och "shit vad mer vuxen du ser ut, skit snyggt", månaderna gick och jag gick upp ännu mer, började få lite ångest för hur min kropp började se ut och gick runt och tänkte på det hela tiden, kändes som att alla blickar jag fick var något negativt, att alla kollade för att jag såg ut som en fet kossa. Jag mådde sämre och sämre och bestämde mig för att gå ner i vikt igen genom att sluta äta, spydde även upp maten några gånger men klarade inte av det och hoppade över vissa mål och åt jätte mycket andra (vilket leder till att man går upp ännu mer) Jag började må ännu sämre och köpte ett gymkort till slut. Jag mår fortfarande dåligt över min vikt, och alla komentarer jag får mår jag dåligt över. Så fort någon annan säger att dom är nöjda med sina kroppar mår jag dåligt, jag vill inte jämföra mig med någon men det gör jag automatiskt, kan inte sluta. Står och kollar mig i spegeln varje dag, mäter midjemåttet och omkrätsen på låren. Jag vill inte men kan inte låta bli. Jag kommer hem och gråter när jag ser någon som är riktigt smal och fin och tänker, "hur fan kunde jag låta det gå så långt?" Andra ser mig som smal fortfarande men normalt smal men jag kan inte sluta jämföra mig med förut då jag var underviktig då jag var skit smal. Jag trivdes så himla mycket bättre då, jag hade så himla mycket bättre självförtroende. Jag går runt och har ångest jämt för min vikt, mår dåligt att komma i vanliga jeans för att jag tycker jag ser tjock ut. Jag lägger is klumpar på magen och låren på kvällarna för att lite fett ska försvinna. Det är inte normalt jag vet men jag mår så dåligt så kan inte låta bli. Jag som alltid varit så smal och aldrig brytt mig om vad jag äter går upp nu av en chokladkaka. Det kanske krävs ett tag innan jag inser att jag är smal och att få mig att trivas men det gör jag inte nu. Och jag mår bara sämre när jag ser de så kallade "stor bloggarna" lägga upp bilder på deras super smala kroppar och skriver va nöjda över era kroppar blablabla. Dom hjälper än inte dom gör snarare det hela värre.

Då

 

Nu